Akuten!

Sov förvånadsvärt bra i natt, vaknade pigg och inte alls lika förkyld och tjock i halsen som jag gjort alla andra dagar. Kände mig lite hängig men bortsett från det en mycket bra start på dagen. Ja menar om förkylningen har släppt och jag vaknar utvilad så vad gör det om man är lite hängig. Gick upp, käkade för en gång skull en ordentlig frukost för att sen hoppa in i en dusch. När jag står framför badrums spegeln börjar mina ögon spela mig ett spratt, det är skit svårt att förklara men jag började känna mig yr och snurrig så jag stapplar in till sängen där jag i princip slänger mig raklång och kippar efter luft. Hjärtat skenade, jag svettades och skakade så jag låg där några minuter tills det hade lugnat sig, när jag sen ska ställa mig upp svartnar det gör ögonen och rätt som det va vaknar jag upp på golvet, (jag var livrädd). Jag var helt ensam, vet inte hur länge jag har legat där, har inga pengar på mobilen och kan inte få tag på någon. Fy fan säger jag bara, obehagligt som fan!

Jag tar mig upp, sätter mig i duschen i hopp om att det kanske ska bli bättre men icke, jag tog på mig kläder, packade väskan och sen var det bara att bege sig mot tåget. Var helt slut i kroppen, ungefär som jag var när jag kom hem efter olyckan med ryggen. Jag pallade inte ens gå 50 meter innan jag i princip var tvungen att sätta mig på marken med händerna rakt upp. Lyckades ta mig till mamma och väl hemma hos henne ringer hon till mig och jag berättar läget. Ringde också till sjukvårdsupplysningen och berättade om min konstanta huvudvärk och att jag svimmat, dom tyckte jag skulle komma in på en gång så mamma åkte från jobbet och skjutsade mig till huddinge.

Där har vi suttit hela eftermiddagen/kvällen. Nya ansikten dök upp hela tiden och presenterade sig som både det ena och det andra. De gjorde en akut undersökning på mig. Jag har varit på några stycken i mitt liv och varje gång har man god lust att bara springa därifrån. Det är minst fem olika personer som tar tempen, pulsen, blodprov samtidigt som de tar av mina kläder och gör ett ekg. Mina värden var normala men mitt hjärta slår tydligen i otakt, vilket det inte har gjort förut. Blev lite chockad att dom skickade hem mig men hon förklarade klart och tydligt att minsta lilla jag känner så är det bara att åka in!

Akuten är lika avskyvärd varje gång! Flera timmars väntan, prover, nålar, blod, pasienter, miljoner frågor som ska upprepar varje gång en ny läkare eller sjuksyster kommer. Jag är oerhört tacksam för all hjälp jag har fått idag, eller varje gång jag behövt men likförbannat får jag panik varje gång jag kommer tillbaka. För att inte prata om "rummen" man får ligga i, kan det blir mer vitt eller!?

HATA SJUKHUS!!

Tack mamma för att du alltid finns där och ställer upp. Hade inte klarat mig utan dig! *kärlek*