Operation alesk!

Igår var en av dom värsta dagarna i mitt liv. Jag åkte till jobbet som vanligt på morgonen och lämnade D på dagis. I bilen på väg hem hugger det till i buken på höger sida och värken sprider sig till mitten av magen (under naveln). Det första jag gör när jag kommer innanför dörren är att lägga mig dubbelvikt i sängen och gorma. Det blev bara värre och värre för varje sekund som gick, till slut låg jag och grät och undrade hur fan jag skulle orka åka och hämta honom på dagis igen klockan fyra. Var bara att torka tårarna och åka dit, har som tur var en underbar vän som även skjutsade mig för att hämta honom. Satt och väntade på att hans mor skulle komma och jag var fan på bristnings gränsen hela tiden. När hon kommer hem åkte jag raka vägen hem till mamma där jag la mig dubbelvikt i sängen och grinade ännu mer. Smärtan var verkligen olidlig! Började kännas febrig och kallsvettig så det tog inte mer än en timme sen var jag och mamma på väg in till huddinge akuten (igen).

Den här gången behövde vi inte vänta länge alls, 30 minuter så var jag redan undersökt och hade nålar i armarna och fått morfin mot smärtan. Det var by the way samma kille som undersökte mig i onsdags, lite lustigt mitt i all kaos haha men han var jätte duktig och trevlig. Fick lägga mig på en brits och bli runt skjutsad till minst tre olika rum innan jag slutligen fick åka till gyn två trappor upp. Där blev jag först undersökt av en tjej, jätte duktig och jag kände mig inte alls så besvärad som man ibland kan göra hos gynekologer. In med fingrar, apparater, topsar etc utan en endaste förvarning men den här tjejen var verkligen super bra. Såklart var hon inte riktigt säker på vad hon såg och ville disskutera med en annan kollega och in kommer den sliskigasten gubbe ever, knappt svensk talande och riktigt vidrig. Sitter med ultraljuds meckanismen uppkörd i mig i 20 minuter med en bländande jävla lampa i ansiktet.. KUL!

När dom äntligen var klara kom beskedet. Jag har liksom aldrig fått ett tråkigt besked på de sätter, tjejen tar tag i handen på mig och mannen lägger sin hand på min axel; Nu är det såhär att du har en cysta på din högra äggstock, helt ofarlig och återkommer varje månad men ska normalt sett försvinna när mensen kommer. Din däremot har växt och blivit cirka 5 cm, spruckit och läckt blod i buken (skit äckligt jag vet). Inte nog med det så har det gjort att äggstocken snurrat runt sig själv och stryper blodflödet. Får inte äggstocken blod dör den, därför har vi bestämt att det blir en operation. Jag fattade i princip ingenting och började stört böla. Förutom rädslan att förlora mina nära eller mitt eget liv så är den värsta skräcken att inte kunna få barn (vilket jag som tur var fortfarande kan). Jag bad dom att ropa in mamma som lugnade mig och sen så var det bara att göra sig i ordning för operation. Ett flertal sprutor morfin, dropp, dusch och en och en halv timme senare låg jag på operationsbordet. Kommer in med förväntningarna att dom skulle klämma, trycka, kasta i mig lite smärtstillande och skicka hem mig. Men nää det blev operation i stället, fy faaaan säger jag bara.

Jag mådde så psykist dåligt under dom här timmarna, ville bara somna in och få det överstökat. Alla tankar om allt från att inte kunna skaffa barn till att det kunde bli komplikationer under operations osv. Man vet ju aldrig hur man ska reagera förns man väl ligger där men med en massa sköterskor, doktorer, sladdar, nålar, pulsmätare, syrgas mask och allt annat sjukhus grejs mådde jag inte speciellt bra. Morfinet som tur var lyckades lugna mig ganska mycket annars hade jag nog tuppat av. Operationen gick precis som den skulle med tre snitt, ett i naveln, ett snett ner till vänster om naveln och ett på "byx kanten" i mitten av magen. Vaknade något groggy och blev skjutsad till mitt rum där mamma låg och sov på en brits bredvid min säng. Sa dock till henne att åka hem, stackarn hade suttit där i flera timmar, hon kunde knappt hålla ögonen öppna. Min bästaste mamma *kärlek*.

När hon hade åkt somnade jag men vaknade vid två av ett natt besök. Sköterskan viskade att hon smugglade in min "hemliga" besökare, som stannade vid min sida och höll min hand hela natten. Vill först och främst tacka min mamma, den bästa av dom alla.. min mormor, Nathalie och mitt nattliga besök :) Utan er hade jag nog inte klarat mig genom den här natten. Tack ni underbara!

Så nu är man opererad för andra gången. Börjar nästan vänja mig vid sjukhuset snart. Jag har fortfarande ganska stor skräck för nålar men till och med sprutorna är "helt okej". Självklart beroende på vad det är för nåt, blodprov eller smärtstillande vad väljer man liksom haha. Ska lägga mig i sängen, läsa en bok och sova ut. Får kasta i mig några piller innan så man lyckas sova lite längre än till sex på morgonen.

Tack för mej!